Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Äta svamp? Länge ansågs svamp vara flugföda i Sverige, numera är det en delikatess som odlas i garderober. Johan Landgren följer svamphatets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Även om jag generellt sett har ett bedrövligt minne, finns det en sak jag aldrig glömmer: ett svampställe. Som svampentusiast är det frestande att förklara det evolutionärt, som ett bevis på svampens betydelse för människan som art. Mycket lite tyder dock på att så varit fallet. Under historien har svamp, i många kulturer, snarare betraktats med avsmak. Mykologen Merlin Sheldrake går i sin bok Ett sammanvävt liv så långt som att tala om en utbredd mykofobi, en närmast sjuklig rädsla för svampar, som gränsar till hat.Det gäller inte minst här i Sverige. ”Gräs och löv, sågspån och jord, snart sagt allt möjligt, kunde den gamle svenske bonden äta, blott icke svamp; förr svalt han ihjäl”, heter det i en etnologisk skrift från början av 1900-talet. Enligt folktron var dessa ”paddehattar” farliga bara att vidröra. Och för den som gick igenom en så kallad häxring väntade olycka och allvarlig sjukdom.Också inom vetenskapen höll man sig länge på avstånd. Till och med Carl von Linné, den store systematikern, gav upp sina försök att förstå sig på svamparnas plats och funktion i ekosystemet. Hämndlystet benämnde han dem ”Floras vandrande pack” och menade att de var ”mer tjänliga såsom näring åt flugor än åt människor”.Men varifrån kommer då detta svamphat? Sheldrake hänvisar till en teori från 1957, framförd av Gordon och Valentina Wasson, vilka delar upp kulturer i mykofila och mykofoba, svampälskande eller svamprädda. Den huvudsakliga vattendelaren menar de är huruvida respektive kultur haft tradition av att använda, eller sky, psykedeliska svampar.Sheldrake är visserligen inte helt övertygad om teorins allmängiltighet, men menar att den har en poäng. Inställningen till svamp har historiskt varit mer positiv i länder där schamanistiska kulturer, med en tradition av andliga svamptrippar, tidigare haft fäste, som i Ryssland och delar av Sydamerika. I andra kulturer har attityden däremot varit direkt fientlig, till den grad att all svampanvändning betraktats som något omoraliskt och djävulskt. Ett sådant exempel hittar vi i det viktorianska England, och här stöter vi på en annan av biologins stora pionjärer, Charles Darwin, i en biroll.Enligt historien var Darwins dotter, Henrietta Litchfield, orolig över vilken inverkan stinksvampen, med det talande latinska namnet Phallus impudicus, kunde tänkas ha på sina tjänsteflickors moral. I smyg gav hon sig därför återkommande ut i skogen och plockade stinksvampar som hon sen brände upp i en av herrgårdens kaminer.I sin kamp mot omoralen missade hon dock en viktig detalj: genom att bära runt den vulgära svampen hjälpte hon till att sprida dess sporer. Som så ofta är fallet med svampar visar det sig att de ligger ett par steg före människan. Och inte konstigt är väl det, med tanke på att de tros ha existerat i åtminstone 2,4 miljarder år. Det vill säga runt tiotusen gånger längre än vi.Indelningen i svamprädda och svampälskande kulturer verkar ha visst fog för sig, men det finns också många undantag. I länder som Italien och Frankrike har svampplockning, utan koppling till schamanism, länge varit en självklar del av mathållningen. Det franska köket är därtill orsak till att åtminstone en svamp började ätas av allt fler svenskar redan under 1800-talet. När vi 1818 importerade en ny kung därifrån, Jean Bernadotte, vid kröningen omdöpt till Karl XIV Johan, fick...