Döden som fiende och befriare: de Beauvoir vs Lawrence

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes...